Viktigt att våga ställa frågan om våld

Mäns dödliga våld mot kvinnor har mer än fördubblats på ett år. Förra året dödades 22 kvinnor av män de hade eller hade haft en relation med, jämfört med tio kvinnor år 2017. Hela samhället måste dra i nödbromsen och det krävs kraftfulla satsningar från rättsväsendet, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och civilsamhället. Som en del i detta arbete bjöd Jämställdhetsmyndigheten och Unizon i slutet av november in till en kunskapshöjande konferens om mäns dödliga våld mot kvinnor.

Plats på scen tog Moa Mannheimer och Carina Hällberg, utredare på Socialstyrelsen med ansvar för dödsfallsutredningar. De berättade om sitt uppdrag som går ut på att identifiera systemfel i samhällets stöd och skydd. I de 52 dödsfallsutredningar som de gått igenom mellan åren 2012–2017 har flera brister identifierats. Det absolut vanligaste är att våldet inte upptäckts. Ingen av samhällsaktörerna har ställt frågat om våld, trots att det funnits indikationer och signaler om konflikter och turbulens i relationen.

Man fångade inte upp männen, vissa sa att de misshandlat sin partner, men de avvisades, hänvisades vidare eller skickades hem.

– Det är mycket som hade kunnat göras för att förebygga. I de fall vi gått igenom kan vi se uppemot 40 fel eller misstag. Till exempel har våldet bara identifierats om den våldsutsatta på eget initiativ valt att berätta, sa Moa Mannheimer.

Varför ser det ut så?

– Vi har pratat om hur vi ska upptäcka våld i många år. Vi har verktyg och förskrifter kring hur vi ska upptäcka våld. Det kan kännas svårt att fråga om våld, klienten eller patienten kan känna sig kränkt, man vet inte hur man ska fråga eller vad man ska göra med svaret. Det krävs väldigt mycket stöd och utbildning, sa Carina Hällberg.

– Det finns skyddsåtgärder och behandling att ge. Använder man dessa skulle man få friskare patienter och lyckas bättre, det borde vara drivkraften, sa Moa Mannheimer.

Socialstyrelsens dödsfallsutredningar visar att en tredje del av gärningspersonerna hade haft kontakt med psykiatrin eller beroendevården inom tre veckor före gärningen. Men de fick inga frågor om våldsutövande, trots suicidbedömning. De fick inte heller några frågor om tankar att skada någon annan.

– Man fångade inte upp männen, vissa sa att de misshandlat sin partner, men de avvisades, hänvisades vidare eller skickades hem, fortsatte Mannheimer.

Agera kraftfullt och omedelbart

Utredningarna visar att när kvinnorna sökte hjälp, då var läget mycket allvarligt, det var inte första gången de blivit utsatta för våld, det hade gått långt. Kort tid efter att de sökt hjälp hade kvinnorna dödats, i en del fall inom några månader, flertalet inom två till tre veckor från det att de sökt hjälp hos polis eller hälso- och sjukvården.

– Detta säger något om hur viktigt det är att agera kraftfullt och omedelbart, sa Moa Mannheimer.

"Papporna styr från fängelset"

Enligt Moa Mannheimer och Carina Hällberg är samordningen mellan olika myndigheter bristande. Vilken information som överförs eller inte är slumpartat och informationen om våldet stannat hos den aktör som fått kännedom om det. Det sker ingen myndighetsgemensam planering av insatser.

– Detta är en fortsatt utmaning, vi specialiserar oss och blir bättre på olika delar. Men vi måste bli bättre på att samarbeta, hur hittar vi tvärstrukturerna, sa Moa Mannheimer.

Viktigt att våga ställa frågan om våld

Gunilla Krantz, professor i folkhälsovetenskap samt forskare vid Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer, var på plats för att presentera sin pågående forskning om mäns dödliga våld mot kvinnor. Kunskapscentret forskar kring de kvinnorna som blev mördade, barnen som blev kvar och de män som mördade sin partner. Krantz var inne på samma spår som Moa Mannheimer och Carina Hällberg, och bekräftade bilden att förövarna varit i kontakt med hälso- och sjukvården och även socialtjänsten i anslutning till brottet.

Skulle man kunna upptäcka fler våldsutsatta genom att rutinmässigt ställa frågan om våld?

– Absolut, på mödravårdscentraler och barnavårdscentraler i Västra Götaland ställer sjukvårdspersonalen de här frågorna på rutin. Vi kan se att det blir allt vanligare, inte inom hela hälso- och sjukvården, men vi ska komma dit, sa Gunilla Krantz.

Kvinnorna vet att de kommer dö

Journalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edblom deltog på konferensen för att berätta om journalistikens möjligheter att granska mäns våld mot kvinnor. De är aktuella med boken I händelse av min död. I tio års tid har Weigl och Edman dokumenterat vartenda fall i Sverige där en kvinna blivit dödad av sin partner. De samlar rättegångsprotokoll, domar, dagböcker, fotografier och brev i en rullvagn på Aftonbladets redaktion. I vagnen finns hundratals livsöden. Kim som visste att hon skulle mördas och gömde undan ett avskedsbrev. Amine som slutade att täcka för blåmärkena i ansiktet och elvaåriga Jonathan som önskar att det fanns en trappa till himlen så han kunde se mamma ibland.

– Vi räknar varje kvinna. Vi har granskat och försökt ta reda på varför kvinnor dödats, sa Kristina Edman.

– Man tror inte att det är sant, med de här kvinnorna vet om att de ska bli mördade, fyllde Kerstin Weigl i.

Barn tvingas träffa sina pappor

En stor del av deras arbeta har varit att berätta om barnen som blev kvar. 2012 började de ta reda på vad som hade hänt alla barnen och var de befann sig.

– Det är livslånga trauman för de här barnen. Viktigt att komma ihåg att sorgen ser olika ut, men gemensamt är att det finns en otrolig styrka i barnens vilja att berätta, att få upprättelse och öka förståelsen, sa Kristina Edman.

Weigl och Edman upptäckte snabbt att det inte fanns någon norm för hur man ska reagera när pappor dödar mammor, socialtjänster i olika kommuner resonerade olika.

Det handlar om liv och död, det är inte siffror i statistiken, det är kvinnor och barn. Var inte rädda för att fråga om våld, allt går att fråga om.

– Vi fick skrämmande exempel på barn som tvingades att träffa sina pappor i fängelse. Det var ingen som frågade om de ville, det var bara något de skulle göra, det var en del i männens rehabilitering, sa Kerstin Weigl.

De fann också att det var en stor andel av gärningsmännen som behöll vårdnaden. Fyra av tio minderåriga hade fortfarande sin pappa som vårdnadshavare.

– Det kommer olika politiska initiativ när det gäller barnen och vårdnaden, men ingen sätter ner foten, sa Kristina Edblom.

De bägge journalisternas kartläggning visar att över 300 kvinnor dödats av sin partner under 2000-talet. Det är i genomsnitt mer än en kvinna i månaden. Morden har många gånger skett trots att kvinnorna tidigare hade varit i kontakt med polisen, socialtjänsten, vården och psykiatrin.

– Det är fruktansvärt olika beroende på vilken kommun kvinnan bor i, det är inte rättssäkert. Vi ser gång på gång att kvinnorna själva har fått ta hand om sin egen säkerhet och barnen gör de sårbara, genom kontakt med pappan, sa Kristina Edblom

Hon och Kerstin Weigl menar att det är oacceptabelt att socialtjänsten kan göra riskbedömningen att det är stor risk för dödligt våld medan barnhandläggarna på socialtjänsten inte ser några problem med att barnen har kontakt med pappan.

Viljan finns, nu krävs mod

Olga Persson, Unizons generalsekreterare, och Katarina Björkgren, senior utredare på Jämställdhetsmyndigheten, sammanfattade konferensens viktigaste slutsatser och lyfte bland annat barnperspektivet.

– Vi har rutiner och lagstiftning som inte fungerar. En förälder som mördat den andra föräldern har förbrukat sin rätt att vara vårdnadshavare, sa Katarina Björkgren och fortsatte:

– Dödsfallsutredningarna från Socialstyrelsen har gjort att regeringen skrivit ett bra uppdrag till oss på Jämställdhetsmyndigheten. Vi vet att det finns brister i systemet, det är flera myndigheter som möter kvinnorna och gärningsmännen, men ingen frågar om våld. Vi har nu ett uppdrag som går ut på att hålla i samordningen mellan olika myndigheter för att förbättra detta.

Även Olga Persson poängterade vikten av att våga ställa frågan om våld:

– Kunskapen, lagstiftningen och myndigheternas vilja finns. Men det krävs också mod från alla oss som arbetar med detta. Det handlar om liv och död, det är inte siffror i statistiken, det är kvinnor och barn. Var inte rädda för att fråga om våld, allt går att fråga om.

Ulrika Rogland, jurist och kammaråklagare i det uppmärksammade rättsfallet om mordet på Lugnet i Malmö 2012, var också på plats för att berätta om sitt arbete som jurist i fall där kvinnor utsatts för våld av sin partner. Nina Forselius, utredare på Brottsförebyggande Rådet, presenterade statistik och forskning över mördade kvinnor 2018.

Vad gör jämställdhetsmyndigheten för att förebygga
mäns våld mot kvinnor?

Nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor

För att nå resultat i arbetet krävs effektivare samordning mellan samhällets olika delar. Jämställdhetsmyndigheten ska arbeta för att göra strategin känd, öka samordningen och bidra med kunskap, metoder och stöd i genomförandet.

Kompetenshöjande aktiviteter

Hedersrelaterat våld och förtryck

Prostitution och människohandel

Sexuella trakasserier

 

Konferensen Dödsorsak: kvinna arrangerades i Gothia Towers i Göteborg den 27 november 2019, som en del i den återkommande kampanj- och aktivitetsveckan En vecka fri från våld, som sätter ljuset på det förbyggande arbetet mot mäns och killars våld. Syftet är att uppmärksamma det omfattande samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor utgör samt att sprida kunskapen om att våld går att förebygga.

Senast uppdaterad: 6:09 - 18 dec, 2019
  • Mäns våld mot kvinnor