Unga kvinnor och motstånd i politiken diskuterades på Bokmässan

I samband med att Sverige firar hundra år av kvinnlig rösträtt uppstår frågan om hur det har gått för kvinnor att få sin röst hörd i svensk politik. För många kvinnor, speciellt unga, kan det vara en kamp att ta sig in på den politiska arenan. Gamla normer och strukturer i kombination med ett allt hårdare klimat på sociala medier gör att många kvinnor drar sig för att ge sig in i det politiska yrkeslivet.

Mer jämställt idag men kvinnor möter fortfarande motstånd

Under samtalet ”Unga kvinnor och motstånd i politiken” på bokmässan ställde moderatorn Bosse Parbring, kommunikationschef på Jämställdhetsmyndigheten, frågan om hur utvecklingen sett ut för kvinnors inträde i svensk politik.

– Att Jämställdhetsmyndigheten inrättats är ett viktigt steg på vägen. I och med det institutionaliseras jämställdhetsfrågan och tas därför på större allvar, sade Lena Ag under samtalet.

I takt med att jämställdhetsfrågan letat sig in allt mer i de större politiska perspektiven har också könsfördelningen i politiken jämnat ut sig. Samtidigt dröjde det fram till 60-talet innan andelen män i riksdagen sjönk under 90 procent. Sverige har heller inte, till skillnad från många av sina nordiska grannar, haft någon kvinnlig statsminister.

Sedan dess har utvecklingen gått förhållandevis snabbt framåt. Trots det har den positiva kurvan tidvis gått bakåt. Att jämna ut fördelningen av kvinnor och män i politiken har varit och är fortfarande en kamp. I dagens klimat stöter många unga kvinnliga politiker på både hat och hot på sociala medier och får ofta utstå tuffare granskningar av media.

– Det har varit skriverier om mig för att jag är yngst i regeringen, trots att jag snart är 40. Jag har också hört berättelser från både män och kvinnor i 20-årsåldern som tvekar att ge sig in i politiken av rädsla för hat och hot, sade kulturminister Amanda Lind.

– När jag blev präst fanns det ingen att relatera till, så det var en kamp också i kyrkan. Kraven för kvinnor är mycket högre. Både utifrån och från oss själva tror jag” sade Susanne Rappman.

Känner hopp inför framtiden

Samtliga i panelen uttryckte däremot en förhoppning och positiv förväntan på framtiden. På frågan om när Sveriges första kvinnliga statsminister kommer var den gemensamma känslan att det är inom en snar framtid. Kanske till och med nästa valår.

Men för att komma dit måste det viktiga jämställdhetsarbete fortsätta över hela landet, menade samtliga i panelen. Dels genom att fler män engagerar sig i frågan och dels genom att förväntningarna och bilden av kvinnor i politiken och liknande positioner ställs på samma nivå som för män.